Nyansrikt och känsligt tecknad prins

Senaste tidens debatt om Stina Wirséns Lilla hjärtat har väckt min nyfikenhet på att se hur färgade illustratörer gestaltar färgade barn i bilderböcker. Jag har inte möjlighet att göra någon heltäckande forskningsundersökning, men hoppas kunna återkomma med flera exempel framöver. Tipsa mig gärna om fler!

Först ut är Dominique Mwankumi * från Kongo-Kinshasa, numera bosatt i London. Hans bok Gatans prins låter mig hälsa på i ett hörn av världen som jag inte vet mycket om, och inte har någon som helst egen erfarenhet av - lyckligtvis. För huvudpersonen Shégué sover i ett kartonghus och livnär sig på leksaker han har gjort själv - av material hittat på soptippen.

Äntligen, min hudfärg kallas beige!

Nyansrikt.

Jo, det är sant. Äntligen har butiker och många tillverkare bytt ut det dumma och nedriga ordet "hudfärg" till det som det verkligen heter: beige!

I många år har jag sett ordet hudfärg kopplat till beiga piprensare, flirtkulor, hobbyfilt och inte minst - tuber med konstnärsfärger. Jag har sett det och skämts för den skeva verklighetsbilden, som jag automatiskt blir en del av - vare sig jag vill eller inte! Vi som från födseln automatiskt fick patent på ordet "hudfärg".

För när jag möter människor ser jag ju alla möjliga hudfärger: beige, svagt rosa, svart och olika nyanser av brunt.